﻿<aq>För tillfället blef denna splitter nya norska
teori skjuten åt sidan genom konungens för-
klaring (utan norsk reservation) att äfven
framdeles följa praxis; och i 10 års tid
hördes den ej vidare af. Men år 1871, då
förslaget om föreningsakt skulle afgöras,
kom den åter fram i konstitutionskomiténs
betänkande. I stortingssalen rönte den då
från högerns sida det skarpaste ogillande,
såsom stridande mot bokstaflig rätt, mot
50 års praxis, mot vetenskapsmännens
(till och med <i>Gaorders</i> och <i>Dunckers</i>)
åsigter, och uppfunnen endast för ståthål-
laresakens skull. Men ehuru venstern icke
har ett ord i sak att svara härpå, kunde
<i>Sverdrup</i> helt frankt förklara, att denna
teori »vil til syvende og sidst blive bibe-
holdt, efterat Pendelen har svunget sig en
Stund frem og tilbage»; den stora majori-
teten höll med honom, och i det narrspel,
som norrmännen två år senare uppförde
vid sanktionen på ståthållarefrågan, igen-
känna vi åter 1861 års teori. Sedan dess
hafva norrmännen börjat konseqvent sträf-
va att så myeket som möjligt inskränka
tillämpningen af riksaktens § 5, medan
svenskarne gifva lagbudet den vidsträck-
tare meningen; och i närvarande stund
finna vi norska venstern stå som en man
på 1861 års dödfödda teori, medan högern
ännu har någon liten besinning qvar.</aq>